Två år har gått sedan den 7 oktober 2023. Det var dagen då allt brast för många – och det som låg bakom nämns sällan vid sitt rätta namn: Ockupationen, blockaden, bosättarvåldet och apartheidordningen. I Sverige och i västvärlden har berättelsen ofta reducerats till två symmetriska sidor: “Terror” här, “självförsvar” där. Ett enkelt raster, bekvämt för rubrikerna – om man blundar för verkligheten som det skär igenom.

Jag skriver som palestinier som vuxit upp under ockupation. För mig är sionismen inte ett seminarieämne utan vardag: murar som skär genom byar, vägspärrar som äter timmar av liv, en blockad som stryper ens framtid, illegala bosättningar som växer över krossade löften. Det finns inget jämlikt i det – bara en regim som bestämmer vem som får röra sig, bygga, dricka vatten, leva i säkerhet.

Att kalla det för ”en konflikt” insinuerar en falsk symmetri; den som gör det har aldrig stått där när ambulansen inte släpps fram.

För många har den 7 oktober 2023 kommit att framstå som något oprovocerat, som ” dagen då allt började”. Datumet återanvänds som ett bevis – ett påstående om att palestinier skulle vara onda av naturen. Men vad hände den 6 oktober? Den 5 oktober? Månaderna och åren före? Hur många strömavbrott, bombnätter, beslagtagna hektar, spärrade ambulanser – hur många barn har skjutits i huvudet av israeliska soldater, hur många barn torteras fortfarande i israeliska fängelser? När ett enda datum får sluka hela förloppet, då förväxlar vi orsak och verkan.

 Så när någon säger: ”Men 7 oktober då?” svarar jag: ”Men 7 september? 7 augusti? 2014? 2008? 1948?

Det som hände den 7 oktober var fruktansvärt för civila – varje liv som förloras är en värld. Men en etikett räcker inte som analys. Under årtionden har ett tryck byggts upp: ockupation, blockad, expropriation, dagligt våld, juridisk ojämlikhet. Världen gav Israel carte blanche att upprätthålla ett system som steg för steg förintar ett folks politiska livsutrymme. Om man stänger in en befolkning, tömmer dess horisont och kallar det för “stabilitet” så kan man inte låtsas förvånad när verkligheten exploderar. Tryckkokare gör så.

Att säga detta är inte att urskulda övergrepp mot civila. Det är att vägra en moral som alltid börjar sin redovisning samma dag som palestinier svarar. För de som vill att allt ska vara enkelt finns ett “före” och ett “efter” den 7 oktober – men rättvisan kräver att vi vågar se det system som gjorde dagen möjlig.

Här finns en förväxling vi måste reda ut. Hamas presenteras som palestiniernas identitet. Det är fel. Hamas har vuxit ur ett tillstånd – ockupationen – inte ur en essens. När tillståndet består, uppstår nya uttryck för motstånd, med andra namn. Israel har också gjorts till identitet: staten blir folks själ, och dess våld tolkas som existensens villkor. Den logiken dömer två folk till evig katastrof: palestinier till underkastelse, judar till ett projekt som bara kan “säkerställa sig självt” genom att göra andra osäkra.

Sionismens dubbelhet är viktig att förstå. Den föddes ur Europas nationalism och ur teologier som gav judars återkomst eskatologisk tyngd – och den blev en konkret makt som tecknade om kartor, liv och rättigheter. För judar bar den löftet om trygghet efter århundraden av förföljelse. För palestinier blev den verktyget för fördrivning och ett systematiskt nej till självbestämmande. Båda dessa sanningar behöver få plats i samma uppriktiga mening. Men av detta följer också en politisk slutsats: en ordning som kräver permanent ojämlikhet och vapenmakt för att upprätthålla en ohållbar ordning. Den måste nedmonteras – inte människorna, inte kulturen, utan den våldsregim som cementerar över- och underordningen.

I medierna förskjuts ofta fokus från struktur till spektakel. Därför blir palestinier lätt en kuliss, inte ett folk med historia, kultur och politisk röst. Före ockupationen var Palestina ett levande samhälle med ett blomstrande jordbruk – apelsinlundarna i Jaffa exporterade miljontals lådor världen över och bar upp hela regionens ekonomi. Radiostationen i Jerusalem sände musik som spreds över arabvärlden, och palestinska lärare, läkare och ingenjörer bidrog till att bygga upp skolor och institutioner i grannländer som Kuwait. Det palestinska köket och kulturen präglade hela Levanten. Vi var ett folk med stolthet och skaparkraft. Vår smärta blir i dag antingen misstänkliggjord eller exploaterad. Vår längtan efter ett normalt liv – att inte uppfostras till rädsla, att inte planera vår vardag kring checkpoints – reduceras till ett störningsmoment i någon annans säkerhetspolitik. Den reduktionen är inte bara orättvis; den är farlig. Den gör världen blind för hur våld faktiskt uppstår.

Jag tror på en annan riktning. Den börjar med språk: att sluta tala om “jämnstarka parter” och i stället tala om makt, rätt och ansvar. Den fortsätter med politik: ett omedelbart slut på blockaden och ockupationen, frigivning av godtyckligt frihetsberövade, ett stopp för bosättningsprojektet, demilitarisering och lika rättigheter från flod till hav – rörelsefrihet, rösträtt, rätt till hem och till vatten. Inte som paroller, utan som minimikrav för ett samhälle som vill existera utan ständig krigsberedskap.

Och den kräver moralisk konsekvens. Vi måste kunna sörja alla civila liv utan att relativisera strukturer. Vi måste kunna kritisera sionismens praktik som maktprojekt utan att förfalla till antisemitism. Vi måste orka se att trygghet som byggs på andras otrygghet inte är trygghet – bara uppskjuten fara.

I dag hör jag återkommande i nyheterna att antisemitismen i Sverige ökat sedan den 7 oktober; den finns, och ska bekämpas kompromisslöst. Men när saklig kritik av Israels politik reflexmässigt etiketteras som antisemitism begås två fel: det verkliga judehatet förminskas, och nödvändig kritik av ett våldssystem tystas.

Antisemitism är hat mot judar, antisionism är kritik av en statlig ideologi – de är inte samma sak.

Min politiska slutsats är radikal men fredlig: Nedmontera den ordning som kräver ojämlikhet för att bestå. Kalla det avkolonisering, demilitarisering och en konstitutionell nystart. I praktiken kan det innebära att staten Israel, som etnokratiskt projekt, avvecklas och ersätts av en jämlik, rättighetsbaserad ordning där alla åtnjuter lika rättigheter och medborgarskap. Regimer kan avskaffas utan att människor förnekas: Tredje riket avskaffades – Tyskland består. På samma sätt måste vi våga föreställa oss en framtid där palestiniers säkerhet – oavsett religion, kristna, judar eller muslimer – vilar på lika rätt, inte på överordning.

Två år efter den 7 oktober 2023 är frågan inte om världen minns, utan vad världen vägrar minnas. Om vi bara minns explosionen men inte tryckkokaren den kom ur, då har vi valt bekvämlighet framför ansvar. Om vi däremot vågar minnas hela kedjan, då öppnas en annan handlingshorisont där rättvisa inte är en förhandling om vem som får andas, utan en ordning där ingen behöver andas genom gasmask.

Det är därför jag skriver. Inte för att återupprepa slagord, utan för att insistera på en enkel sanning: människoliv är odelbara, och frihet kan inte vara ett privilegium. Den som vill världen väl kan inte nöja sig med att välja sida mellan två speglar. Vi måste välja sida mot systemet som gör speglarna nödvändiga.

Så vad gör vi, vi som fortfarande vill leva i ett anständigt samhälle? Vi lyfter palestinska röster. Vi granskar det språk som förskönar ojämlikhet. Vi kräver villkorad politik – inga fler blankocheckar till den som river hus, olivträd och framtider. Vi stödjer de rörelser, israeliska och palestinska, som arbetar för lika rätt och delat liv. Och vi vägrar låta smärtan förvandlas till dramaturgi. Smärta är inte en rubrik. Den är ett rop. Låt oss svara med politik som kan lyfta ett helt folk ut ur tryckkokaren.


Kamal Schtaie
En röst för rättvisa, en vision för frihet