Idag börjar Almedalsveckan på Gotland. En vecka som består av många möten mellan politiker, näringslivet, kulturpersoner och nu även nazister. Det smakar inte helt rätt va? Den nazistiska terrorgruppen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har fått en plats i det politiska finrummet mitt i den svenska sommarvärmen. Det är dock inte en slump.

För ett tag sedan var vi många som med skräck såg på när Sverigedemokraterna tågade in i den svenska riksdagen. De bjöds in till debatter i SVT och fick en garanterad plats i alla stora politiska evenemang. Sverigedemokraterna, partiet som 1994 hade som politiskt mål att skapa ett etniskt homogent Sverige och som öppet bjöd in före detta SS-soldater, var nu en del av den svenska politiken. Tusentals samlades på Sergels torg för att visa sin avsky mot att partiet valts in i den högsta beslutande församlingen i Sverige.

Nu är det annorlunda. Skandalerna inom partiet avlöste varandra och så även brottsanklagelserna men partiet var kvar. I avslöjande efter avslöjande visade lokala så väl som toppolitiker nazistiska kopplingar och sympatier. Hemliga alias användes på nätet för att skriva de mest avskyvärda sakerna om andra svenska medborgare. Barn önskades ur livet, flyende människor skulle massakreras på Öresundsbron och tiggande kvinnor skulle prostitueras. Det fanns inget slut på hemskheterna men allt tycktes rinna av partiet då de aldrig riktigt sjönk i opinionen. Många inom den antirasistiska rörelsen kliades sig förtvivlat i huvudet.

Nu väntar alltså ett etablerat rasistiskt parti och den ledande gruppen för den våldsbejakande extremhögern i Almedalen. Att prata om att detta inte borde ske 2017 är bara att glömma. Många delar av samhället såg bara på eller hjälpte, medvetet eller omedvetet, till för att normalisera denna högerextrema våg. Jag vet att alla inte kommer hålla med mig när jag säger att NMR:s framgångar står i direkt relation till SD:s. Dessa människor kommer inte heller hålla med mig om att dessa två grupper står för samma slags politik. Senast för några dagar sedan uttryckte SD:s partisekreterare Richard Jomshof att den moderata kommunpolitikern Kahin Ahmed ”inte är välkommen i Sverige”. Detta är ingen engångsföreteelse. Under den nu kanske sönderdiskuterade så kallade ”järnrörsskandalen” förklarade den före detta toppolitikern Erik Almqvist och den nu brottsmisstänkte Kent Ekeroth at vissa sorters människor inte skulle finnas kvar i Sverige ”med deras politik”. Sådana mål går att diskutera vad de egentligen innebär och medför. Men ser man till vad partitoppen inom SD förmedlar om ”svenskhet” och vilka de anser vara svenskar så är det fortfarande det kulturella och etniska som spelar störst roll. Kurder, judar och samer tillhör inte den svenska nationen och har svårt att assimilera sig sa den nuvarande vice talmannen Björn Söder.

När Sveriges numera andra största parti förmedlar rasistisk retorik och politik på regelbunden basis så ger det kraft åt den våldsbenägna svansen som SD har. Detta syns i kommentarer på sociala medier när Björn Söder misstänkliggör muslimska dödsoffer och det syns när hatsajten Avpixlat fabricerar falska nyheter. Allra tydligast blir det när en öppet nazistisk terrorgrupp vars medlemmar och kontakter får stridsträning utomlands, skriver dödslistor och planerar bombdåd blir erbjudna en plats i Almedalen. Hade en muslimsk terrorgrupp med liknande aktiviteter tillåtits eller hade det blivit ramaskri och politisk härdsmälta? Det vet vi nog svaret på redan.

Att peka på SD som ett isolerat problem är att förenkla Sveriges högst problematiska situation. Normaliseringen av rasismen och nazismen kommer även i formen av en utsträckt hand från Moderaternas Anna Kinberg Batra. Visserligen har detta fått konsekvenser för partiets opinionssiffror men uttalanden om att ”alla i Sverige måste rätta sig efter våra normer” ger ändå kalla kårar längs min rygg. Rasisterna tog inte makten, den gavs av någon och möjliggjordes av en annan. Det är vår skyldighet att fortsätta reagera med avsky varje gång rasismen visar sitt farliga ansikte. Rasismen hör inte hemma i vår riksdag, på våra bokmässor, på Järvaveckan eller i Almedalen. Vi normaliserade den och vi kan besegra den, för den kommer inte att försvinna om vi inte tvingar den.