Någonstans ekar minnet av vad demokratin en gång stod för – rätten att höras, rätten till en fri tanke, rätten att vara den du är oavsett härkomst eller åsikt. Men när vi blickar ut över dagens landskap, är det svårt att inte ana en skugga av den frihet vi en gång tog för given. Kanske är det inte längre någon avlägsen dystopi att våra demokratiska rättigheter, som för många framstod som självklara och permanenta, steg för steg håller på att monteras ned.

Det började som viskningar i marginalerna, några flyktiga förslag ingen tog på allvar. Men nu, när röken skingrats efter år av politiskt kaos, framstår de tidigare viskningarna som öronbedövande slag mot demokratins fundament. Det som förut kändes så tryggt och orubbligt – de demokratiska fri- och rättigheterna – visar sig plötsligt vara lika sköra som dominobrickor. Faller en bricka, hur avlägsen den än verkar, är det bara en tidsfråga innan fler följer.

För många känns de nya inskränkningarna i våra demokratiska rättigheter fortfarande avlägsna och nästan abstrakta. ”Inte kan det hända här?”, viskar den breda medelklassen, övertygad om att deras svenskhet (etnisk eller förvärvad), rena dialekt och vardagliga engagemang ska skydda dem. Men att blunda är ett farligt spel.

När ett demokratiskt grundfundament rubbas långt borta i periferin, är det bara en tidsfråga innan inskränkningen kommer så nära att ingen längre kan blunda.

Under 2024 såg vi en oroväckande normalisering av rasideologiska idéer. Islamofobi och antisemitism, som fick ny näring i spåren av kriget i Gaza, letade sig in i offentligheten via sociala medier (där plattformen X svämmade över av högerextrema och antisemitiska inlägg) och i politiska uttalanden. Sverigedemokraternas tal om ”folkutbyte” fick plötsligt draghjälp av en bredare diskussion som flyttade de rasideologiska idéerna närmare den politiska mittfåran. Samtidigt radikaliserades de redan extrema miljöerna ännu mer, uppmuntrade av känslan att deras världsbild legitimerades. När politiken kantrar åt höger, följer den rasideologiska miljön med – vilket i sin tur göder ännu hårdare retorik.

Allt detta sker samtidigt som regeringen, utan större tvekan, lägger fram lagförslag och reformer som obehagligt väl harmonierar med högerextrema ideal. Det har talats om att göra vissa åsikter straffbara och om att kunna omhänderta barn redan på BB om en av föräldrarna klassas som kriminell. Därtill diskuteras möjligheten att utvisa människor på grund av ”misskötsamhet”, ett begrepp som i praktiken kan bli både luddigt och godtyckligt. Visst är det få som försvarar rena gängmiljöer – men när status som ”kriminell” och impopulära politiska åsikter börjar glida ihop i svepande formuleringar, öppnas en farlig bakdörr. En bakdörr där myndighetsutövningen, tänkt att slå mot reella hot, i stället kan riktas mot grupper man ogillar eller felaktigt stämplar som problematiska.

Exemplen är många och skrämmande. Från begränsningar av religionsfrihet och skarpa åtgärder mot demonstranter, till utökade polisiära befogenheter som i slutänden underminerar rättssäkerheten. Retoriken har dessutom i vissa fall tydlig koppling till rasideologiska tankar om att ”skydda folkstammen”, vilket går hand i hand med talet om ”folkutbyte”. Sådana förslag, färgade av rasideologi, göder rädsla och övertygar en del människor om att detta är priset vi måste betala för trygghet.

Kanske är det inte alls långsökt att vissa av förslagen kan komma att användas för att särbehandla hela grupper, baserat på fördomar eller felaktiga generaliseringar. För många ter det sig dock rimligt, åtminstone på kort sikt, eftersom rädslan för att ”förlora det vi en gång hade” är så stark – trots att minnet av det förflutna ofta är en förskönad illusion. Men långsiktigt kan samma lagförslag bli den boja som fjättrar oss alla.

Detta är den paradox vi ser idag: folkets kortsiktiga stöd för auktoritära åtgärder skapar i förlängningen ett samhälle där friheten kan gå förlorad – först för några, sedan för flera och snart för oss alla.

I en globaliserad värld är det omöjligt att stänga dörren och hoppas återskapa en idyllisk forntid. Vi har redan sett hur auktoritära metoder smugit sig in i länder som Ungern, där regeringen steg för steg begränsat pressfriheten, kringskurit domstolarnas oberoende och undergrävt civilsamhällets rättigheter. De snabba, kortsiktigt populära lösningarna har berövat folket de demokratiska institutioner som ska skydda medborgarna från övergrepp. Det är samma sluttande plan som nu börjar skönjas här.

Trots alla varningssignaler finns det ändå hopp. Demokratin står och faller med oss – i våra vardagliga diskussioner, i vår vaksamhet mot maktmissbruk och i vårt engagemang för minoriteters rättigheter. Om vi låter rädslan styra och tillåter inskränkningar av andras frihet är det som att slå ut en bärande vägg i ett hus; förr eller senare rasar hela konstruktionen.

Så vem tjänar på att vissa åsikter förbjuds? Vem gynnas av att barn skiljs från sina föräldrar på lösa grunder, eller av att människor döms efter etnicitet eller religion i stället för sina handlingar?

Historien lär oss, både från 1930-talets Europa och från senare tids globala exempel, att när staten, rasideologi och kontrollinstrument vävs samman är konsekvenserna förödande.

De oroande signalerna är redan här, upprepade med växande kraft. Det är lätt att avfärda varje nytt steg som obetydligt, men många små förändringar kan med tiden få en förödande dominoeffekt. Vår uppgift är att se tecknen i tid, att säga ifrån och att handla innan det är för sent.

Har då demokratin sett sina bästa dagar? Svaret borde vara nej – men det är helt upp till oss att se till att så inte blir fallet. Demokratin kräver vårt engagemang varje dag: i varje debatt, i varje val och i varje ställningstagande för eller emot människors lika värde. Den är mer än en urvattnad idé; den är ett löfte om frihet, jämlikhet och människovärde. Låt oss inte glömma detta när nästa dominobricka hotar att falla.

Text och bild av:
Kamal Schtaie
En röst för rättvisa, en vision för frihet