De säger att du kan döda en människa, men aldrig en idé. Det är en tanke jag har återkommit till om och om igen, speciellt nu när jag ser hur verkligheten i Gaza och övriga Palestina utvecklar sig. För mig handlar det om tre centrala komponenter: Människan, Idén och Plattformen. De är oskiljaktiga, och ändå är de ofta sammanflätade på sätt som är svåra att se, särskilt när världen ser på konflikten genom medians förenklad lins.

Låt mig börja med Människan. En palestinier i Gaza, världens största öppna fängelse och med decennier av dokumenterat förtyck. Här är människan både fångad och fri på samma gång – fångad i en fysisk och politisk verklighet som förvägrar friheten, men fri i tanken om vad som kunde vara. Den palestinska människan är någon som bär på en dröm, en längtan efter frihet och rättvisa, precis som alla andra människor världen över. Men i Gaza är utrymmet för denna dröm så trångt, att själva existensen blir en kamp för att hålla fast vid hoppet.

Sedan har vi Idén. Idén om frihet. Det är inte bara en abstrakt tanke, det är själva essensen av vad det innebär att vara människa. För palestinierna handlar idén om att leva ett liv i självbestämmande, utan ockupation, utan förtryck. Idén är kraftfull och odödlig. Men idéer behöver plats att andas, att växa, att förverkligas, och det är här den tredje komponenten kommer in – plattformen.

Plattformen utgör möjligheten att förverkliga idén. Och här uppstår problemet. När du lever i Gaza, under blockad, ständig övervakning och förtryck, vilka plattformar finns då för att förverkliga idén om frihet och självbestämmande? Det finns ingen mångfald av valmöjligheter, ingen bred uppsjö av vägar att välja för att förverkliga drömmen om frihet. Det enda tillgängliga verktyget är ofta Hamas, och plötsligt finner sig många palestinier utan andra alternativ än att ansluta sig till den enda plattform som existerar. Inte för att de nödvändigtvis delar Hamas grundvärderingar, utan för att de har få eller inga andra under förtrycket, blockader, bombningar och en värld som vänt ryggen till.

Föreställ dig att du bär på en idé om frihet, men den enda plattformen som erbjuder dig en väg framåt är en extrem rörelse som världen har stämplat som terroristisk. Vad gör du då? Väljer du att hålla fast vid idén, trots att plattformen inte speglar dina egna värderingar, eller ger du upp och lever i uppgivenhet? Många palestinier i Gaza har inga andra val, och det är en djupgående och tragisk paradox.

Och här kommer västvärlden och vår blåbruna regering in i bilden. Deras ständiga vägran att erkänna palestiniernas rätt till frihet, värdighet och självbestämmande har systematiskt undergrävt alla fredliga plattformar. De fredliga alternativen har i praktiken antingen dött ut eller radikaliserats, eftersom västvärlden har gjort dem värdelösa. Den sekulära vänstern i Gaza och på Västbanken, såsom DFLP och PFLP, har också varit en del av det palestinska motståndet. Dessa grupper har under många år försökt använda politiska och fredliga strategier för att nå sina mål och finna en lösning. Trots detta har deras försök ofta bemötts med våld från israeliska myndigheter eller ignorerats av internationella aktörer. Detta har gjort det nästintill omöjligt för dem att fortsätta på den fredliga vägen, och deras röster har tystats eller marginaliserats i skuggan av det israeliska narrativet

Genom att många politiska ledare och befolkningar i västvärlden har påverkats av Israels narrativ om säkerhet och terrorism, där Israel framställs som den enda garantin för stabilitet och västvärldens försvar mot terrorism, har man inte bara förvärrat konflikten – man har också gjort det omöjligt för palestinier att se några realistiska vägar framåt.

Israels narrativ är starkt och skickligt byggt. De porträtterar sig som västvärldens skyddsmur mot en våg av terrorism som hotar hela regionen och bortom. I deras berättelse är de den enda demokratin i Mellanöstern, en fyrbåk av stabilitet i en annars kaotisk och våldsam region. Detta narrativ säljs effektivt till omvärlden: genom att stå på Israels sida försvarar man sig själv mot det globala terrorismens hot. Därför ser många i väst konflikten genom en säkerhetslinje, där Israels handlingar framställs som självförsvar mot terrorism, särskilt från grupper som Hamas, snarare än en kolonial- och ockupationsmakt.

Men detta är en förenkling, en farlig sådan. Israels narrativ likställer alla palestinier med Hamas, vilket gör att hela det palestinska folket demoniseras som ett hot mot Israels och västvärldens säkerhet. I denna ensidiga berättelse glöms människan bakom idén om frihet bort, en människa som har fråntagits alla fredliga alternativ. Varje palestinier blir en potentiell terrorist i västvärldens ögon, och alla som vågar stödja ett rättvist palestinskt motstånd mot ockupationen, riskerar att stämplas som ”terroristsympatisörer.” Det har till och med blivit så känsligt att bära palestinska symboler, som flaggan eller en Palestinaschal, kan upplevas obehagligt och leda till att man inte längre är välkommen i olika arenor – vare sig det handlar om arbetsplatser, politiska sammanhang eller kulturevenemang. Världen köper detta narrativ utan att ifrågasätta dess långsiktiga konsekvenser – både för freden i regionen och för de människor som fångats i detta tragiska drama.

Här blir världens svar på situationen kritiskt. För om västvärlden ständigt bara ser Hamas – plattformen, och inte ser Människan bakom Idén i denna i den folkrättsvidriga situationen, då hamnar vi i en situation där hela det palestinska folket demoniseras. För Israel har det blivit bekvämt att likställa varje palestinier med Hamas, att låta världen tro att alla som strider för frihet är terrorister. Men verkligheten är långt mer nyanserad. Många palestinier vill bara leva i fred, men utan plattformar som stöder fredligt motstånd, vad finns det då kvar?

Det är här vi kommer till kärnan av min tanke. Idén om frihet är för stark för att dödas. Israel har nu under ett helt år fört ett skoningslöst krig mot Gaza. Många oskyldiga människor, inklusive barn, har dött – men trots all förödelse kan Israel inte döda idén om ett fritt Palestina. Så länge ockupationen fortsätter, och så länge världen står och tittar på ett pågående folkmord utan att erbjuda några andra plattformar för motstånd, kommer denna idé att leva vidare. I en sådan miljö, där inga andra alternativ ges, kommer extrema plattformar att fortsätta att frodas. Min farhåga är att om Israel fortsätter att driva en hård linje och krossar Hamas, så kommer mer extrema plattformar att dyka upp.

Men det finns en annan väg. Om västvärldens regeringar, inklusive Sverige, agerar mer kraftfullt och tvingar Israel till en fredlig lösning genom diplomatiska och ekonomiska påtryckningar, kan det skapa utrymme för andra plattformar att växa fram – plattformar som tillåter palestinier att förverkliga sina mål om självständighet och frihet utan våld. En sådan lösning skulle kunna minska Hamas relevans eller till och med transformera dem till en mer moderat rörelse, eftersom deras extremism delvis är ett resultat av bristen på andra effektiva alternativ. Om internationella aktörer dessutom stödjer palestinska fredliga rörelser och organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter, kan detta förändra narrativet. Palestinier skulle inte längre ses som ett ”hot”, utan som ett folk som kämpar för sina grundläggande rättigheter genom civila initiativ och icke-våldsamt motstånd.

Och här är min slutsats: Idén kommer inte att dö bara för att palestinier dör. Människor kan förintas, men drömmen om frihet kan inte utplånas med våld. Det palestinska folket bär på en idé som inte kan kvävas, och tills världen erkänner detta och erbjuder verkliga alternativ för att förverkliga denna dröm, kommer idén att fortsätta leva, i varje hjärta och varje sinne som har känt förtryckets bojor. Det hårdnande motståndet, som nu efter ett år av krig och förstörelse bara växer, kommer att fortsätta och bli ännu starkare. Det ser vi i de dokumenterade, alltmer avancerade militära operationer som genomförs mot israeliska specialförband varje dag i Gaza.

Men ansvaret ligger inte bara hos regeringar och diplomater. Som individer har vi också en roll att spela. Genom att vägra acceptera ett narrativ som demoniserar ett helt folk och likställer deras kamp för frihet med terrorism, kan vi börja förändra hur världen ser på denna konflikt. Vi kan också agera. Bojkotter, sanktioner och påtryckningar genom organiserade demonstrationer är kraftfulla verktyg som kan signalera till både regeringar och företag att världen inte längre accepterar ockupation och förtryck. Att välja var vi lägger våra pengar och vårt stöd är en form av motstånd i sig – en fredlig väg att säga nej till orättvisor.

Så medan Israel kanske tror att de kan bomba bort motståndet, vet vi att så länge det finns en idé om frihet, och så länge det finns människor som vägrar acceptera förtryck, kommer kampen att fortsätta. Och det är upp till oss alla – inte bara politiker – att stå upp för de värden vi tror på och arbeta för en rättvis och fredlig lösning. För utan verkliga alternativ kommer våldet att fortsätta, och så också det palestinska folkets kamp för frihet…

Kamal SchtaieEn röst för rättvisa, en vision för frihet