Som palestinier bär jag på en smärta och ett sår som har ärvts från generation till generation. En smärta som går tillbaka till fördrivningen, ockupationen och den historiska orättvisa som mitt folk har utstått i mer än 70 år. Den smärtan är inte bara personlig, den är kollektiv – den binder oss samman som ett folk, men hindrar oss också från att läka och från att gå vidare. Kanske är det så att min generation aldrig kommer att få sina sår läkta. Men ändå fortsätter kampen för en framtid där nästa generation slipper bära den bördan.

Det är paradoxalt. Vi talar om rättvisa och om en lösning, men alla förslag och alternativ som presenteras känns otillräckliga och ofullständiga. Min smärta förblir oupphörlig, och jag vet att rättvisa för mitt folk betyder att vi måste få tillbaka det vi har förlorat – vårt hem, vårt land, vår frihet. Men hur gör vi detta utan att skapa nya sår och ny smärta för framtida generationer?

En fördriven identitet

Den judiska identiteten, som den växte fram efter andra världskriget och förverkligades genom staten Israels grundande, har också präglats av smärta. Förföljelse, antisemitism och ett ständigt hot om utplåning formade en identitet byggd kring överlevnad. Men när den identiteten blev statlig och territorial, när den aggressiva sionistiska influensen trädde fram, kom den paradoxalt nog att innebära en förtryckares roll.

I desperat behov av säkerhet och en plats att kalla sin egen tog sionismen stöd i en religiös berättelse som gav dem självutnämnd rätt att stjäla mark – palestinsk mark – som de kallade sin, som ett gudomligt löfte. Detta, kombinerat med världssamfundets samstämmiga skuldkänslor efter Förintelsen, skapade känslan av en oemotsagd rätt att etablera en stat på bekostnad av det palestinska folk. Det är en smärtsam paradox: Ett folk som själva lidit så mycket, som har upplevt förtryck och våld, europisk rasism och antisemitism, blev till slut själva till en förtryckande ockupationsmakt.

Paradoxen i lösningen

Den lösning jag förespråkar kan låta enkel: avveckla staten Israel i dess nuvarande form, ge palestinierna deras land åter och skapa en demokratisk och inkluderande lösning. Men lösningen är fylld av paradoxer. Kan vi kräva rättvisa för oss själva utan att skapa nya orättvisor för andra? Om vi återtar marken från de som har byggt sina liv där, är vi då inte skyldiga att förstå deras smärta också? Jag kan inte blunda för den judiska smärtan, men jag kan inte heller acceptera att den används som en ursäkt för att fortsätta förtrycka mitt folk.

För vår generation verkar det som om det inte finns något riktigt bra alternativ. Man talar om en tvåstatslösning, men även den är full av problem och motsättningar. Att dela landet innebär att palestinierna får mindre än en fjärdedel av det historiska Palestina, och det skulle fortfarande finnas bosättningar som gör en sammanhängande stat nästan omöjlig. Samtidigt skulle en enstatslösning, där vi alla lever sida vid sida, kräva en fullständig omvandling av människornas nationella identiteter. Det finns ingen väg framåt som känns rättvis eller genomförbar utan att den skapar nya problem och konflikter.

Rätten att återvända

För oss palestinier handlar rättvisa inte bara om att få erkännande för de förluster vi har lidit, utan också om rätten att återvända till det vi tvingades lämna bakom oss. Hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem, byar och städer, och deras barn och barnbarn lever idag som flyktingar spridda över hela världen. Jag själv, född och uppvuxen i Jerusalem, förlorade min rätt att återvända eftersom jag inte befann mig där vid 18 års ålder för att förnya mitt uppehållstillstånd i vad som i praktiken fungerar som en apartheidstat. Denna rätt till återvändande, som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet, nekas oss på grund av en teknikalitet. För oss som levt i exil, och för alla dem som tvingats bort, är rätten att återvända en del av våra historiska krav och vårt rättmätiga arv. Ingen lösning kan anses vara rättvis utan att den tar hänsyn till de fördrivna människornas rätt att återvända till sina hem eller få kompensation för vad de förlorat. Att ignorera den rättigheten är att ignorera deras historia, deras förlust och deras möjligheter till en framtid.

En väg framåt

Den judiska identiteten, formad av smärta och överlevnad, har blivit en central del av den sionistiska statens självrättfärdigande. Men för att vi ska kunna hitta en lösning som fungerar för båda sidor, måste vi avsäga oss tanken på att ett folk har en exklusiv gudomlig rätt eller anspråk baserat på antika, tusenåriga berättelser, på bekostnad av de människor som levde och hade rätt till sina hem i Palestina. Vi måste erkänna att smärta och förlust inte ger någon rätten att förneka andras rätt till frihet och hemvist. Det är det första steget.

Jag bär min smärta med stolthet, men jag vill inte att mina barn ska behöva bära den vidare. Därför måste vi skapa en lösning som inte handlar om hämnd, utan om rättvisa – inte om att fördriva andra, utan om att ge oss tillbaka det som rätteligen tillhör oss. En framtid där vi alla kan bo på Palestinas heliga mark utan att behöva rättfärdiga vår existens genom våldsamt motstånd eller människorättsvidrig ockupation.

Den största paradoxen är att vi måste ge upp en del av vår smärta för att kunna bygga en framtid för våra kommande generationer, fri från den börda jag bär. Och det är en paradox jag är villig att leva med, om det betyder att nästa generation får leva i fred med full rätt till sin palestinska identitet. Jag vill inte vakna en dag och inse att hoppet om fred är förgäves, att den enda vägen kvar är ett beväpnat motstånd. Så här har människor i Gaza känt de senaste åren.

Men för att denna framtid ska bli verklighet måste världen sluta blunda för den orättvisa som vi har utstått – världssamfundet måste agera, inte bara tala. Kamp för rättvisa, som har kostat oss så mycket, måste nå ett slut i försoning och inte i ytterligare blodsutgjutelse. Vi  måste hitta en rättvis lösning innan vi tvingas bära vidare en smärta som ingen framtida generation ska behöva känna.

 

Kamal Schtaie
En röst för rättvisa, en vision för frihet