Det börjar sällan med något stort. Inte med en demonstration eller ett tal. Oftast börjar det med något litet – en tanke som skaver, en kommentar vid middagsbordet, ett inlägg man nästan svarar på men låter bli. Och någonstans där, i det där lilla ögonblicket, avgörs mer än vi tror.
För samtidigt som vissa röster blir allt högre och allt mer självsäkra i sina utspel, händer något annat – tystare. Många av oss som egentligen tycker annorlunda lutar oss tillbaka en aning. Tänker att någon annan nog säger ifrån. Och plötsligt låter det som att de högljudda är fler än de faktiskt är.
Det är en märklig samtid. Där det ibland känns som att det krävs mod att vara… rimlig.
Samtidigt ser vi hur en hårdare och mer nationalistisk retorik flyttar fram sina positioner. Förslag om hårdare tag presenteras som självklara lösningar, samtidigt som de i praktiken riktar misstänksamhet mot människor med invandrarbakgrund. Det sker stegvis, nästan omärkligt – som om det bara handlade om trygghet, ordning, kontroll.
Och visst finns det de som applåderar. Som tycker att det är på tiden. Som känner att det här drabbar någon annan.
Men det är just så förskjutningar börjar.
För när lagar väl har förändrats, när principer har luckrats upp och när misstänksamhet har byggts in i systemet – då stannar det inte där. Då handlar det inte längre om vilka som “förtjänar” det eller inte. Då handlar det om makt, och makt tenderar att expandera.
En rättsstat förblir inte stark genom hårdare retorik, utan genom principer som gäller alla – även när det blåser. Och när de principerna börjar urholkas, då påverkar det till slut oss alla. Även de som från början kände sig trygga i att stå vid sidan av.
Och jag kan inte låta bli att tänka: tänk om vi vaknar en dag och inser att demokratins bästa dagar redan har passerat – inte för att någon tog den ifrån oss över en natt, utan för att vi var för upptagna, för trötta eller för försiktiga för att säga ifrån.
För sanningen är att det inte alltid krävs så mycket för att vända riktningen. Det räcker ofta med att fler gör lite, lite oftare. Att dyka upp. Att säga något. Att bidra på sitt sätt. Inte perfekt. Inte hela tiden. Men tillsammans. Och kanske börjar allt, med något litet.
Kamal Schtaie
Ordförande för VäsbyVänstern