Sverigedemokraterna har gjort sitt första riksdagsval där partiet går tydligt bakåt. Det är politiskt betydelsefullt.
Men mitt i alla analyser och jubel finns en fråga som jag tycker att vi måste våga ställa: SD backade. Men backade rasismen?
Det är långt ifrån självklart.
Efter valet har det kommit rapporter om frustration inom SD över de omkring 100 000 röster som gick till partier utanför riksdagen, bland annat Örebropartiet och Alternativ för Sverige.
Det mest intressanta är varför åtminstone en del av dessa väljare lämnade SD.
I debatten inom SD-sfären talas det uttryckligen om väljare som sökt sig vidare därför att de tycker att Sverigedemokraterna har blivit för försiktiga – inte minst i invandringspolitiken.
Det betyder att SD:s tillbakagång inte bara kan läsas som att väljare har vänt ryggen åt den politik som partiet har företrätt.
För vissa tycks problemet snarare ha varit det motsatta: SD har inte gått tillräckligt långt.
Det är en viktig skillnad.
Ett parti kan backa samtidigt som de idéer som bar fram partiet fortsätter att leva – och i vissa miljöer till och med radikaliseras. Därför tycker jag att det vore ett misstag att betrakta SD:s valresultat som ett steg i rätt riktning mot ett humanare Sverige.
Tvärtom behöver de kommande åren analyseras noggrant. Ett parti som förlorar väljare kan söka efter nya konfliktytor, skärpa sin retorik eller försöka återvinna väljare som lämnat därför att de uppfattat politiken som för försiktig.
Och samtidigt ser vi redan ett annat sätt att förklara valförlusten. SDs käpphäst: Muslimer.
Redan före valet varnade Jimmie Åkesson för att muslimska väljare skulle kunna avgöra valet. Efter valet har liknande resonemang fortsatt: människor som använder sin demokratiska rösträtt beskrivs plötsligt framför allt utifrån sin religion och sitt ursprung.
Det är därför frågan ”backade SD?” egentligen är för liten.
Den större frågan är: Har samhällets mottaglighet för rasistiska förklaringsmodeller minskat?
Och där är svaret betydligt mer komplicerat.
Sverigedemokraternas styrka har aldrig kommit enbart från retoriken. Den får näring i ett samhälle där människor känner att något har gått sönder.
En mamma väntar i månader på hjälp till sitt barn. En undersköterska går ännu ett pass med för få kollegor. En ung människa söker sitt första jobb. En familj ser att hyran och matkostnaderna stiger snabbare än inkomsten.
Sedan kommer någon och säger: Det är invandrarnas fel.
Det är ett enkelt svar på komplicerade problem.
Och om det enda politiska svaret blir att säga ”nej, det är inte invandrarnas fel”, samtidigt som bostadssegregationen, arbetslösheten, ojämlikheten och nedskärningarna består, lämnas själva grogrunden kvar.
Ekonomisk utsatthet leder naturligtvis inte automatiskt till rasism. Men ett samhälle med växande klyftor, otrygghet och segregation är lättare att splittra.
Det är därför en långsiktig antirasistisk politik också måste vara en materiell politik.
Bygg bostäder med låg hyra. Stärk skolorna. Få vården att fungera. Skapa jobb. Minska segregationen. Gör det möjligt att leva på sin lön. Låt välfärdens pengar gå till välfärden.
För om människor upplever att samhället faktiskt fungerar, blir det också svårare att övertyga dem om att deras granne, kollega eller skolkamrat är problemet.
SD har backat. Det är ett valresultat. Om rasismen har backat är en helt annan fråga.